Kemisk bindning: definition i kemi
Kemisk bindning: En varaktig attraktion mellan atomer eller joner som håller ihop dem i molekyler, kristaller och metaller.
Bindningar bildas eftersom det bundna arrangemanget har lägre energi än de separata atomerna, så när bindningar bildas frigörs energi och när de bryts krävs energi. De tre huvudtyperna är kovalenta bindningar (delade elektroner), jonbindningar (attraktion mellan motsatt laddade joner) och metallbindningar (metalljoner i ett hav av elektroner). Svagare attraktioner mellan molekyler, till exempel vätebindningar, behandlas oftast separat som intermolekylära krafter.
Exempel
- H–H-bindningen i vätgas – 436 kJ/mol krävs för att bryta den
- Trippelbindningen N≡N – cirka 945 kJ/mol, en av de starkaste
- Na⁺- och Cl⁻-joner som hålls samman av jonbindning
- Kopparatomer som hålls samman av metallbindning
I periodiska systemet
Två grundämnens placering förutsäger hur de binder: två icke-metaller bildar kovalenta bindningar, en metall och en icke-metall bildar jonbindningar, och metaller binder till varandra genom metallbindning.