Elektronaffinitet: definition i kemi
Elektronaffinitet: Energiförändringen när en neutral atom i gasfas tar upp en elektron och bildar en negativ jon. Halogener har särskilt hög elektronaffinitet.
En stor elektronaffinitet betyder att mycket energi frigörs när atomen tar emot en elektron, vilket är typiskt för icke-metaller. Det är klor, inte fluor, som har den högsta elektronaffiniteten av alla grundämnen, eftersom den extra elektronen blir trängd i fluors mycket lilla atom. Teckenkonventionerna skiljer sig åt: vissa böcker anger den frigjorda energin som ett positivt tal, medan andra skriver den som en negativ energiförändring.
Exempel
- Klor frigör cirka 349 kJ/mol när det tar upp en elektron
- Fluor frigör cirka 328 kJ/mol, något mindre än klor
- Ädelgaser som neon bildar inte stabila negativa joner
- Att lägga till en andra elektron till O⁻ för att bilda O²⁻ kräver energi
I periodiska systemet
Elektronaffiniteten ökar i allmänhet från vänster till höger i en period, når sin topp vid halogenerna i grupp 17 och sjunker kraftigt vid ädelgaserna i grupp 18.