Polaritet: definition i kemi
Polaritet: En ojämn fördelning av elektrisk laddning i en bindning eller molekyl, som ger ena änden en partiell negativ laddning (δ−) och den andra en partiell positiv laddning (δ+).
En bindning är polär när dess två atomer skiljer sig i elektronegativitet, så att de delade elektronerna dras närmare den ena. En molekyl är bara polär om dess polära bindningar inte tar ut varandra på grund av dess form: koldioxid har polära bindningar men är linjär och opolär som helhet, medan vinklat vatten är polärt. Polariteten påverkar kokpunkter, löslighet och hur molekyler attraherar varandra, vilket sammanfattas i regeln att lika löser lika.
Exempel
- Vatten (H₂O) – polärt, med δ− på syret
- Väteklorid (HCl) – polär, med δ− på kloret
- Koldioxid (CO₂) – polära bindningar, men en opolär molekyl
- Olja och vatten blandas inte eftersom olja är opolär
I periodiska systemet
Ju större skillnaden i elektronegativitet är mellan två grundämnen, vilken ökar mot övre högra hörnet av systemet, desto mer polär är bindningen mellan dem, som i H–F och O–H.