Period 7: francium till oganesson

Fyllningen av 7s, 5f, 6d och 7p

Francium ([Rn] 7s¹) och radium ([Rn] 7s²) fyller 7s. Aktinium och torium placerar sina nästa elektroner i 6d, därefter fyller aktiniderna delskalet 5f och når 5f¹⁴ vid nobelium. Rutherfordium till copernicium fullbordar 6d, och nihonium till oganesson fyller 7p, så oganesson slutar vid [Rn] 5f¹⁴ 6d¹⁰ 7s² 7p⁶.

5f-elektronerna ligger inte lika djupt inne som lantanoidernas 4f-elektroner, så de tidiga aktiniderna använder dem lättare i bindningar. Uran, neptunium och plutonium visar var och en oxidationstal från +3 till +6, medan de flesta lantanoider håller sig till +3.

Trender över period 7

Francium har elektronegativiteten 0,79 och en första joniseringsenergi på 3,9 eV, nästan samma som cesium ovanför. De tidiga aktiniderna är täta metaller: uran har 19,1 g/cm³, och neptunium, med 20,45 g/cm³, är den medlem av raden med högst angiven densitet.

Därefter tar de uppmätta värdena slut. Från fermium (100) och framåt anger den här webbplatsen ingen densitet, och från rutherfordium (104) och framåt ingen smältpunkt, eftersom bara små mängder, ibland bara några få atomer, någonsin har framställts. Teorin antyder att de tyngsta medlemmarna bryter mot kända trender; oganesson kan till exempel vara ett fast ämne vid rumstemperatur trots att det står i ädelgaskolumnen.

Där du möter period 7

Uran är bränsle i kärnkraftverk, och den jämna värmen från plutonium-238 driver rymdsonder och Marsfarkoster. Americium-241 är den lilla strålkällan inuti många brandvarnare i hemmet, och radium, som upptäcktes 1898, fick en gång urtavlor att lysa tills farorna med det blev tydliga.

Många av de tyngre grundämnena hedrar vetenskapsmän och platser, som curium, einsteinium, berkelium och kalifornium. Tennessin (117), framställt 2010, var det sista som upptäcktes, och 2016 godkändes namnen på de fyra sista grundämnena, vilket fullbordade alla sju raderna.