Faraday: definition i kemi
Faraday: Den elektriska laddning som en mol elektroner bär, cirka 96 485 coulomb. Detta värde kallas Faradays konstant (F).
Faradays konstant kopplar den elektriska laddning som går genom en cell till mängden ämne som reagerar vid en elektrod. Den är lika med Avogadros tal multiplicerat med en elektrons laddning, och den är uppkallad efter Michael Faraday, som formulerade elektrolysens lagar på 1830-talet. Kemister använder den för att räkna ut hur mycket metall en ström avsätter och för att koppla en cells spänning till energin i dess reaktion.
Exempel
- Att avsätta 1 mol silver ur Ag⁺-joner kräver cirka 96 485 C
- Att avsätta 1 mol koppar ur Cu²⁺-joner kräver dubbelt så mycket laddning
- Att framställa 1 mol aluminium ur Al³⁺-joner kräver cirka 289 000 C
- En ström på 1 ampere måste flyta i cirka 26,8 timmar för att leverera 96 485 C
I periodiska systemet
En jons laddning, som för många metaller följer av gruppen, bestämmer hur mycket laddning varje mol behöver: Na⁺ behöver en mol elektroner, Mg²⁺ två och Al³⁺ tre.