Radioaktivitet: definition i kemi
Radioaktivitet: Den spontana utsändningen av strålning från instabila atomkärnor när de sönderfaller till stabilare.
De tre huvudtyperna av strålning är alfapartiklar (helium-4-kärnor), betapartiklar (snabba elektroner eller positroner) och gammastrålar (högenergetiska elektromagnetiska vågor). Alfa- och betasönderfall ändrar antalet protoner, så atomen blir ett annat grundämne. Radioaktiviteten upptäcktes av Henri Becquerel 1896, och Marie och Pierre Curie upptäckte sedan de radioaktiva grundämnena polonium och radium. Den används inom medicin, i brandvarnare och för att datera bergarter och fossil, men strålningen kan skada levande celler.
Exempel
- Americium-241 i brandvarnare avger alfapartiklar
- Radongas som sipprar från berg in i källare
- Kalium-40, en naturlig radioaktiv isotop som finns i bananer
- Gammastrålar från kobolt-60 som används för att sterilisera medicinsk utrustning
I periodiska systemet
Radioaktiva grundämnen är koncentrerade längst ned i systemet: varje grundämne efter bly är radioaktivt, och det är teknetium och prometium också.