Var kommer grundämnenas namn ifrån?
Grundämnenas namn kommer från många källor: beskrivningar av deras egenskaper, platserna där de hittades, berömda forskare, gestalter ur mytologin, planeter och andra objekt på himlen samt de mineral de först hittades i. Den här listan anger ursprunget till varje grundämnes namn och vad det betyder.
Sex slags namn
Vissa namn beskriver en egenskap: klor kommer från grekiskans ord för blekgrön, och brom från grekiskans ord för stank. Andra hedrar platser, som germanium, polonium och de fyra grundämnen som fått namn efter den svenska byn Ytterby, eller personer, som curium, einsteinium och mendelevium. Mytologin gav oss titan, efter titanerna, och prometium, efter Prometheus, medan uran, neptunium och plutonium fick namn efter Uranus, Neptunus och Pluto. Mineral lever vidare i beryllium, från beryll, och zirkonium, från zirkon. Många äldre symboler kommer från latinska namn, vilket är skälet till att guld är Au, från aurum.
Hur nya grundämnen får sina namn
Enligt IUPAC:s nuvarande regler, senast uppdaterade 2016, föreslår upptäckarna av ett bekräftat grundämne ett namn baserat på ett mytologiskt begrepp eller en mytologisk gestalt (inklusive ett astronomiskt objekt), ett mineral eller liknande ämne, en plats eller region, en egenskap hos grundämnet eller en forskare. Namn slutar på -ium, utom i grupp 17, där de slutar på -in, och grupp 18, där de slutar på -on, vilket är skälet till att grundämne 117 är tennessin och grundämne 118 är oganesson. Tills ett namn har godkänts har ett grundämne ett tillfälligt namn byggt på dess atomnummer, som ununoktium för grundämne 118.